Harold T, Wilkins, or how to wait for a very long time.

Kära bloggläsare.
Way out west.
Det börjar arta sig.
Och banden blir allt fler och fler.
(Hoppas att de bokar Fanfarlo.)
Jag har så stor sommarlängtan att det gör ont i min kropp.
Idag invigde jag till och med mina nya wayfarers.
Solen är så fin när den tittar fram, men oj vad det gör ont i mina ögon.
Dedär ögonen som inte vill jobba med mig.
De som ser suddigt och bara längtar efter sina glasögon.
Dedär ögonen som bara kan se bra på nära håll. Ni vet.

Vårjackan ville sig fram också, och det fick den.
Men bara för att solen var framme.
Det var kanske dumt.
För i skuggan så ville den hem till garderoben igen.
Men i solen gick det bra.
Vi får kanske vänta lite till.
Väntan känns oändlig och helt o-fantastisk.
Japp, O-fantastisk är ett ord, for now.
Nästa månad tar vi oss an tygskorna.

Jag gjorde ett kap på Monki också.
En tröja, som jag velat ha sedan jag såg den första gången. 
trehundrafemtio kronor kostade den.
Nu, furtiofyra svenska riksdaler!

Åh herregud vilket kap.
Skalabanan, klapp! klapp!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0